Day Sixtysix
Igår vid fem-tiden på eftermiddagen åkte jag, Jess, René och Majo till outforskad mark för lite hiking/vandring.




När vi gått i vad som kändes som 1.5 timmar och det var becksvart inne i skogen insåg Jessica att vi måste ha gått åt fel håll och att vi måste vända om. Min telefon var död, Majo och René hade lämnat sina hemma, så vi alla fyra förlitade oss på Jessicas ficklampa på mobilen, samt kartan hon fotograferat innan vi börjat gå - men vi kunde inte ringa med den.
Allt gick riktigt bra, det var kallt men uppförsbackarna höll oss varma och andfådda. När vi nådde den allra högsta punkten och också vändpunkten där spåret vände tillbaka hade vi en väldigt fin utsikt över de snötäckta bergen som Smithers ligger under, i skymningen.


Vi hittade också en välbehövd bänk som var satt där uppe till minne av en man som dog för några år sedan, där tog vi oss en paus.


Vi vandrade vidare och det blev allt mörkare och mörkare. Jag tog en sista bild med telefonen, sen dog den...

När vi gått i vad som kändes som 1.5 timmar och det var becksvart inne i skogen insåg Jessica att vi måste ha gått åt fel håll och att vi måste vända om. Min telefon var död, Majo och René hade lämnat sina hemma, så vi alla fyra förlitade oss på Jessicas ficklampa på mobilen, samt kartan hon fotograferat innan vi börjat gå - men vi kunde inte ringa med den.
Det blev svårt att ta sig fram, det var lerigt och rotig och man hade en bra med värk i knäna och René som har problem med höfterna kunde inte gå alltför snabbt. Jessica blev väldigt paranoid för hon trodde hon hörde varjar, och jag trodde jag såg skepnader in bland träden fast det bara var fallna träd och René påminde oss hela tiden om att hon "faktiskt tagit med en tändare" så att vi kunde tända eld på några träd om det skulle vara så, haha. Vi skrämde upp varandra helt enkelt. Det kändes som en evighet innan vi faktiskt hittade till där stigen delat sig och vi tagit av fel. Så när vi äntligen var på rätt väg tog det inte mer än 10 minuter innan vi hittade bilen. Och så glada vi var för det. Min inre klocka sa sig veta att vi varit vilse i minst en timma, när vi i själva verket varit ute i skogen i totalt två, och alltså inte varit lost i mer än en halvtimma!
Det lite humoristiska med historien var att berget vi vandrade på heter Call Mountain.
När vi kom hem visade sig ingen ha saknat oss. Ett litet äventyr är alltid kul!