mittkanada.blogg.se

Här får ni läsa om min resa som utbytesstudent i staden Smithers, British Columbia i Kanada. Följ mig på det stora äventyret och läs om tankar, känslor och historier under mitt utbytesår 2014-2015!

Day Two hundred-five

Publicerad 2015-03-15 22:52:26 i Allmänt,

Våren börjar kika fram här i Bulkley Valley B.C! Men för en vecka sedan åkte jag med Outdoor-klassen uppför Hudson's Bay Mountain och in i skogen för en Winter Survival Camping med syftet att övernatta och överleva en natt utan bekvämligheter ute i vinter och kyla - tro mig jag lärde mig massor!
 
Vi slog rekord med att vara 42 elever som deltog. Vi hade tre ledare med oss men egentligen räknades bara två av dem eftersom en av dem helt och hållet skulle se efter en av oss som är en "special needs"-elev. Jag tycker det är helt suveränt att han fick komma med på resan och vara tillsammans med oss "normalare" elever, jag vet att det betydde så mycket för honom att få känna sig som en del av alla andra - alla hjälpte till att se efter honom - lite som en lillebror.
 
Här är Julia (Tyskand) med våra ryggsäckar. Tur för henne så blev hennes byxor lika vita som på den här bilden igen efter resan, men det var ju inte det smartaste valet!
Killarna är redo!
Vi lastade av all packning och snörade på oss snöskorna för att klara av att ta oss in i skogen utan att trampa igenom 1,5 meter djup snö.
Här står vi alla uppradade! Jag är lite till vänster, med ljusgrön jacka och oranget pannband.
När vi kom fram till platsen vi skulle spendera natten på delades vi in i fyra grupper: nord, öst, syd och väst och vi gick varsinna håll för att välja ut vart vi ville bygga våra shelter. Varje grupp hade en liten lägereld på sitt område men sen hade vi den stora lägerelden vid base-camp.
Här är min och Shaylene's coffin. Det tog 2-3 timmar att få ihop.
På kvällen bestämde vi att vi skulle gå från Nord till Öst till killarna och äta middag vid deras camp fire. Supermysigt! 
Maten var ingen höjdare med vi fick se deras urhäftiga shelter!
Jag gick och la mig rättså tidigt, runt 10-tiden. Men vid 2-tiden hade jag frotfarande inte somnat, jag frös så jag skakade. Jag kunde höra att folk fortfarande var nere vid base-camp och pratade så jag bestämde mig för att gå ner dit igen. På vägen mötte jag Margherita och Julia som sa att alla gått och lagt sig. Men jag tänkte "hell no!" jag går inte tillbaka och fryser resten av natten. Istället fortsatte jag bort till base-camp och mötte ledarna. Jag skakade och kände mig rättså yr. De klädde om mig i bättre kläder och gjorde plats för mig att ligga nära elden med dem. Jag hämtade mina saker från mitt shelter och när jag väl låg där under bar himmel, något varmare kändes allt bra igen. Vi pratade nog till 3 på natten sen somnade jag, oerhört tacksam!
Sömnen varade inte längre än till halv 6 på morgonen då mina fötter frusit till is, men brasan brann fortfarande så jag satt och värmde mig där. En efter en kom fler människor som vaknat för att värma sig. Vissa hade sovit dåligt som jag, medan andra klarat natten galant. 
Vi lagade frukost av resterna vi hade kvar i packningen och sedan packade vi ihop och gav oss av hemåt.
Tyvärr blev det väldigt hektiskt när "special-needs"-eleven fick en riktigt kraftig migrän pga. västskebrist och närapå svimmade på vägen ut. De fick jobba hårt för att bära ut honom ur skogen och sedan köra honom till sjukhuset. Det kändes hemskt att inte kunna göra något när han grät och skrek för att han hade så ont. Men det var tur att vi inte var så djupt inne i skogen att det tog mer än en halvtimme att ta sig till bussarna.
 
Hursomhelst så lärde jag mig mycket från helgen: hur man bygger ett shelter, vad man bör och inte bör ha för mat och kläder med sig och när man borde byta om till natt-outfiten. Jag är glad att jag fick uppleva en survival-trip!

Day One hundred ninetynine

Publicerad 2015-03-09 08:15:46 i Allmänt,

Stay with me and bare with me, detta inlägg blir rätt långt men lärorikt!

Min vän Sa-yez är från klanen Laksamshu på Wet’suwet’en-territoriet och han nämnde att en potlach* skulle hållas i Moricetown för att diskutera det komplexa ämnet Enbridge som är en stor debatt i Kanada. Jag såg det som ett perfekt tillfälle att få lära mig mer om Enbridge  och samtidigt få vara med om en kulturell ceremoni inom Första Nationerna (viktigt att veta är att FNs inte är en nation utan att det finns flera hundra runtom i Kanada och USA och att det har mycket som skiljer varje klan från varandra).
(Istället ”indianer” som är ett väldigt nedlåtande ord här borta, benämns Första Nationerna som First Nations, Aboriginals, Natives etc.)

*Så vad är en potlach till att börja med? Jo, en potlach är en ceremoni som kommer i många olika former för olika tillfällen. Det är ett sätt för en klan att visa sitt folk eller sina grann-klaner sin status genom att dela med sig av sitt överflöd genom att förse alla med så mycket mat att ingen lämnar potlachen hungrig. Man firar olika delar av livet såsom: En bebis namngivning, när man officiellt blir kvinna eller man, när man får sitt klan-namn (?), när man gifter sig, när man skiljer sig, när man dör, när något viktigt ska diskuteras inom klanen eller när man ska styrka en åsikt etc.

Och Enbridge, jo det handlar om att regeringen vill bygga en pipeline för att forsla olja från Alberta till kusten i Kitimat för att kunna skeppa det internationellt. Debatten har kommit sig av att projektet kan förorena luften och förstöra mycket av djur-och växtlivet samt att det går över First Nations territorier. Potlachen jag fick komma till var alltså för att styrka åsikten NO PIPELINES såvida inte regeringen ger dem en mycket hög ersättning i form av pengar för allt besvär på deras mark. Sa-yez behövde bara fråga en av sina chiefs, sen var jag tillåten att komma dit.

Många har dessa skyltar uppsatta i sina trädgårdar:

Instruktioner jag fick på väg till Moricetown:
- Mötet kan ta upp till 12 timmar om inte mer,
- Du förväntas sitta på din stol under hela ceremonin (med undantag för toa-besök),
- Du får inte lämna mötet förens det är avslutat,
- Du måste tacka ja till all mat de erbjuder dig, även om du inte tycker om det så går det bra att slänga det efteråt (det finns tydligen inte ens ett ord på Wet’suwet’en för att säga ”nej”),
- Vad du än gör, spill inte! (En kvinna gjorde det och hela hennes klan fick betala värd-klanen för besväret).

När vi kom dit behövde Sy och hans syster Sim med deras mamma gå och göra iordning maten som skulle serveras till alla gäster eftersom Laksamshu var värdar för mötet. Själv blev jag ledd till en plats att sitta av en utav the chiefs. Han hade en lång trä-käpp (som en vandringsstav) som han dunkade i golvet framför stolen jag skulle sitta på under resten av ceremonin. När han pratat lite med mig bad han mig ställa mig upp och han presenterade mig inför alla människorna som närvarade. Han pratade på Wet’suwet’en men jag förstod att han sa mitt namn och att jag kom från Sverige. Bredvid mig blev en äldre, vit kvinna placerad, hon hette Carmen och var ingift i Laksamshu. Jag är väldigt tacksam att jag fick sitta med henne för hon svarade på alla mina frågor och berättade allt jag behövde veta om vad jag skulle bevittna och varför saker var som de var. Folk kom då och då fram till mig och pratade, det var väldigt trevligt men jag kände mig rätt så awkward av att vara med om något så nytt och främmande.



Stolarna var placerade i tre rader i tre sektioner runtom i rummet (en sektion per klan). Och i mitten var ett långbord placerat. Runt långbordet utfördes förhandlingarna. Jag satt på första raden och på den bakre, sista raden var där The Elders satt. Enligt vett och etikett blir de serverade först av maten. Stor kalabalik utbröt när värdarna istället började dela ut till andra innan The Elders men det hade något att göra med att man skulle visa fader-klanen respekt så de fick mat först (?)

Det tog ca två timmar innan mötet började, men medan vi åt så fick alla höra Sy och Sim spela och sjunga originallåtar och en cover av Radioactive, de är så bra!

Mötet bestod mestadels av att olika personer från de 3 närvarande klanerna talade emot Embridge både på Engelska och Wet’suwet’en. Men det kändes som om jag också fick en bra lektion i hela deras kultur och historia; bland annat talade många om förlusten av så mycket identitet på grund av Residential School som jag berättat om tidigare. En detalj jag lärde mig var att varje talare säger innan de börjar sitt tal (och ursäkta stavningen, för den har jag ingen aning om) ”[Denisé, Sacosé, Skaisé]” vilket betyder ”Chiefs, little chiefs och children of chiefs”, och det är så man öppnar upp, precis som om vi skulle säga ”mina damer och herrar” eller ”ers höghet”.

Sen fick Sy det mycket hedersfulla uppdraget av sin morbror (en av the chiefs) att, iförd hans regalia, dansa med klanerna. Dansen var mycket simpel, man hade händerna på höfterna och hoppade eller rörde sig i rytmen till trummorna medan folk sjöng (vet inte om sången faktiskt bestod av riktiga ord eller om det bara var massa ljud). Jag skippade dansen, det kändes inte som om jag var en del av den processen helt enkelt.


När mötet började lida mot sitt slut började Laksamshu dela ut massor av inköpt mat, såsom bröd, juice-festisar, paket med nudlar, Kraft Dinner och massor av annat. Förr i tiden var all mat sådant man själv jagat, bakat eller plockat på territoriet. Jag blev helt ställd och jag kände mig fruktansvärd ovärd all den maten jag fick, det tog aldrig slut! Jag sa det till Carmen och Sy ”Jag är inte värd allt det här, jag har inte gjort något för att förtjäna det, jag är ju inte ens en klanmedlem!” men de förklarade att alla närvarande får det för att de bevittnat mötet.

Detta är vad jag hade halvvägs genom utdelningen.vi slutet fick jag även 4 limpor bröd, fattar ni hur mycket mat jag kom hem med?!

När allt utdelandet var klart och business var klart avslutades ceremonin. Jag tror jag satt där genom långdragna 8,5 timmar (två toapauser inräknat). Vi packade ihop och åkte och hälsade på en av Sy’s morbröder. De satt och spelade gitarr och jag berättade om Sverige, sen spelade jag fyra-i-rad med Sa-yez, allt var riktigt mysigt. Jag kom hem till huset runt 1 am.

Jag är riktigt glad över att jag fick uppleva en potlach för det liknade verkligen inget jag någonsin varit med om förut. Dessutom fick jag en kulturlektion utan dess like. Många talare påpekade under sitt tal att folk alltid försöker förstå sig på Aboriginals, men att man gör det genom att vara med under deras ceremonier på bästa sett. Det tycker jag stämde rätt bra. De har alltid varit ”utfrysta” av Euro-Canadians. Men man får förståelse för varandra genom att interagera. Som sagt, mycket nöjd!

Sa-yez har lärt mig säga följande ord på Wet’suwet’en: "Ett", "två", "hej", "tack", "jag älskar dig" och "vi ses igen". Jag hungrar efter mer kunskap, men eftersom jag går First Nations-kursen i skolan så lär jag mig massor varje dag!

Day One hundred ninety one

Publicerad 2015-03-02 08:53:17 i Allmänt,

Tänkte låta bilderna tala mest för sig själva i det här inlägget.
För ca två veckor sedan var alla utbytesstudenter från Smithers bjudna att åka häst och släde. I år slogs rekordet med flest personer som kom och deltog. Vi var 32 stycken! (alla elever utom Tim och alla föräldrar utom mina, samt några värdsyskon).
De flesta bilderna är från när vi stannade halvvägs för att luncha med grillkorv och massor av snacks, riktigt mysigt var det.








Att åka släde var riktigt mysigt och roligt, särskilt som jag höll på att trilla av hela tiden och för att hästen som gick lös men följde med ändå, hela tiden skulle gå så himla nära.

Här har vi mitt hus en solig morgon när jag var ute med Diesel.
(För övrigt har jag nog aldrig berättat att hundarna rastar sig själva. Allt vi behöver göra är att öppna dörren för dem).

Sen var vi uppe på Hudson's Bay Mountain i fredags. Sååå vackert!
Philip, Ian, Jan och Margherita.






Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela