mittkanada.blogg.se

Här får ni läsa om min resa som utbytesstudent i staden Smithers, British Columbia i Kanada. Följ mig på det stora äventyret och läs om tankar, känslor och historier under mitt utbytesår 2014-2015!

Day Twohundredsixtysix

Publicerad 2015-05-15 22:52:58 i Allmänt,

Berättelsen om bestigningen av Silver King berget.
När skolan började på morgonen, var vi som skulle med på hiken fullt påklädda och gjorde oss redo att ge oss av. Vi tejpade våra fötter för att undvika blåsor och skavsår och sedan packade vi på oss snöskor och stavar till våra redan dötunga backpacks. Jag tror att min ryggsäck vägde uppåt 50 kg. Den ser rätt liten ut på bilden, men när jag bar på den täckte den mig ända över huvudet.
 
Vi hoppade på mini-bussen och körde en halvtimme mot berget. Allt verkade bra tills att vår lärare; KP, skulle veja för ett annat fordon och vi fastnade i det leriga diket och fick kalla på bärgning. Alla försökte hjälpa till att lägga ut grenar framför däcken och skjuta på bakifrån, men det resulterade i att vi bara åkte djupare ner.
Det vill säga, alla hjälpte till utom jag, hehe. Fast jag blev lortig ändå.
You're in deep shit man!
Medan vi väntade på bärgaren gjorde vi lite team-building och streching.
Efter en timme eller så kom vi loss ifrån diket och vi var "good to go" igen. Vi körde några kilometer ytterligare och sedan hoppade vi av och började vandra.
En gruppbild på oss tuffa tjejer som deltog.
 
Vandringen var ett sant helvete. Eftersom det var så mycket snö runt och uppepå berget kunde vi inte köra till parkeringen utan vi fick vandra 4.4 km extra. Och det låter nog inte så mycket för er, men det är en rejäl bit. Snöskorna gör att man håller sig uppe på snön, men det gör det också tyngre att gå samt att man går med fötterna bredare isär. Jag började få ont i ljumsakarna nästan med detsamma och tyckte det var jobbigt att när vi väl kom fram till där det riktiga spåret börjar så hade vi 8.5 km till att gå. De första två var jobbiga eftersom jag inte kommit in i "lunket". Under tredje och fjärde kilometerna härdade jag ut genom att tänka på vad jag skulle skriva på bloggen, samt föreställde mig att jag var Reese Witherspoon i filmen Wild.
 
Jag var alltid bland de sista i ledet, vilket inte gjorde mig så mycket. Vi var väldigt utspridda, de första i ledet var oftast en halvtimme före oss som var sist. Men jag började få så ont i ljumskarna att jag hade riktigt svårt att lyfta benen normalt, utan fick mest svinga dem fram och tänka "ett steg i taget" för att jag tyckte det var så jobbigt. Visst klagar jag mycket, men till min ursäkt hade de flesta deltagarna hikat förr och detta var min första gång nånsin! Vi hade gemensamma pauser, men eftersom jag kom sist blev de inte särsklit långa innan alla fortsattae gå.
Vissa började få skavsår för att de inte tejpat bra nog. Min tejp och mina fötter fungerade utmärkt.
Vatten måste fyllas på och filtreras, annars kan man få "beaver fever" / bäver feber.
 
De sista fyra kilometrarna började det sakta gå uppför. Det var inte särskilt brant alltid, men om du redan har ett helvete med att lyfta benen och din kropp börjar ge upp allt oftare utav utmattingen så blev den sista biten den allra jobbigaste. Jag slog följe med två av ledarna samt en kille som hade akut brist på vatten och mat. Han ville lägga sig ner och sova mitt i snön, vilket är ett väldigt dåligt tecken. Vi gick långsamt, men jag hann ändå före dem och jag behövde stanna var 30onde sekund för att hämta andan och sträcka ut min rygg och mina axlar. Jag försökte att inte titta uppför spåret jag gick på, för då såg jag hur brant och kulligt det började bli. Jag var så utmattad att jag var på bristningsgränsen till att gråta, när spåret plötsligt planade ut och skogen öppnade sig.
Det var äntligen dags att ta den sista halvkilometern! Trots att det var en lättnad att veta att det inte var långt kvar, var jag fortfarande förtvivlat trött. Men det var dags att sätta på sin beacon (lavin sändare) och gå den sista biten genom lavin-terrängen.
 
När vi till slut kom fram till Silver King Joe L'Orsa basin cabin, var jag helt slut! Jag var kall och hungrig och trött och allt var bara negativt. Tills jag bytt om till andra kläder och satt mig med de andra framför brasan som sakta men säkert började värma upp stugan.
Snart kände jag att det var dags att laga middag. Kokade pasta i grönsaksbuljong och nöjde mig med det. När jag ätit klart började jag må riktigt riktigt illa. Jag var riktigt yr och min lärare trodde att jag var uttorkad. Jag hade gått hela resan (på 7,5 timmar) och bara druckit 2 liter vatten och ätit en liten påse trailmix. Dessutom hade jag slutat svettats den sista branta biten och mina kläder var helt torra när jag väl var framme vid stugan. De fick stoppa ner mig i sovsäcken och de tvingade mig att dricka dricka dricka, vilket var rätt svårt när man mår illa. Tillsut kunde jag iallafall somna.Natten var varm och bekväm.
 
Nästa dag kände jag mig rätt mosig och hela kroppen värkte. Att lyfta benen var ett projekt i sig. Så när alla andra gick ut och lekte i snön stnnade jag inne och vilade. Gick ut då och då och matade småfåglarna som kallas wiskeyjacks.
Vädret i dalen uppe på berget skiftade konstant. Ena stunden var det soligt, nästa fem minuter var det snöstorm och sen slog det om igen.
 
Jag följde med två av ledarna ut på en kort promenad och tog lite foton då också.
 
Dagen kändes lång, men när alla tillslut kom in i stugan igen kom kvällen och mörkret. Det blev väldigt mysigt när vi alla åt middag tillsammans.
Vi hade flätar-skola för några av de modigare killarna. De fick öva på vanliga flätor och franska flätor. De var jätteduktiga. KP gjorde knopar på mitt hår, det funkade faktiskt!
 
Nästa morgon städade vi hela stugan och packade ihop oss. Sen var det bara att vandra hemmåt. Vilket gick betydligt snabbare och lättare! Det tog oss bara 4 timmar nerför.
 
 
Jag är glad att jag gjort den här resan, trots at det var ett helvete. Man lär sig alltid något och man vet att vad som än händer ordnar sig allt tillslut.

Kommentarer

Postat av: mamma

Publicerad 2015-05-17 17:10:25

Vilken prestation du har gjort. Bra jobbat. Vi är stolta över dig! Mamma

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela